"Det har sagts av en kritiker, att interiören är ett konstverk men att den icke har karaktären av en domstolsbyggnad utan av en sydländsk badortshall (?). Här, säger han, där människor går väntande på dom, tyngda av bekymmer, borde karaktären vara allvarligare, tyngre, mera sluten. Avsikten har medvetet varit det motsatta: just därför, att människor här gå fyllda av oro och ängslan, har ett vänligt, soligt ljus släppts in. Det har varit arkitektens uppfattning, att öppenheten, solen, blommorna, över huvud taget det mänskliga, lättare än det stängda, stela och officiella i karaktären kan föra en över från tvedräkt och ängslan till försoning eller åtminstone resignation."
Gunnar Asplund
