Så sent som igår fick jag veta att stenhuggaren Mats Johansson lämnade oss för snart ett år sedan. Mats kom att tillhöra en ytterst liten skara hantverkare som korsat mina vägar genom åren; de som fullt avspända, under pågående samtal, och med cigaretten i mungipan….alltid kunde leverera hantverk av högsta kvalitet.
Jag hade förmånen att samarbeta med Mats år 1996 under restaureringen av portalerna på Stampens Kyrkogård i Göteborg. Mats kom alltid på korta ”gästbesök”. Körde tidigt från sin hemmabas i Dalby, riggade upp HAKI-ställningen, drog sina kablar, och arbetade intensivt resten av dagen. Sedan var han borta i några veckor - men arbetet han lämnade efter sig var alltid utfört med högsta precision och formkänsla. Mats var en mycket behaglig och mjuk person, samtidigt som han var lite av en ensamvarg. Skämtet låg alltid nära till hands, och hans distans till sig själv och sina prestationer var avundsvärd.
Tyvärr möttes våra vägar aldrig mer efter projektet på Stampen, annat än vid några enstaka kontakter per telefon. För er som inte är bekanta med Mats Johanssons arbete, kan jag rekommendera ett besök i Trefaldighetskyrkan i Kristianstad, där masverket av gotländsk sandsten till samtliga fönster kan beskådas. Dessa har Mats nedtagit, nyhuggit, och återmonterat själv under en period av mer än 20 år.
Mats lämnade (precis som sin far Erik) många avtryck i de skånska kyrkorna och profana byggnader. Sverige förlorade år 2010 kanske sin allra främsta stenhuggare, och jag vill avsluta dessa rader med det första skämtet som Mats drog för mig med sin härliga skånska:
”Man lever så kort….och är död så länge”
Jag är säker på att någon däruppe redan anlitat dig Mats….
bilder från Kristianstadsbladet
